Wanting to leave Iran with her husband Nader and daughter Termeh, Simin makes all the necessary arrangements. However, her husband Nader refuses to leave behind his father who suffers from Alzheimers. Determined to leave, Simin sues for divorce, and when her request is rejected, she moves in with her parents. Her daughter Termeh chooses to stay with her father with the hope that one day her mother will change her mind.
An unhappily married couple break up in this complex, painful, fascinating Iranian drama by writer-director Asghar Farhadi, with explosive results that expose a network of personal and social faultlines. A Separation is a portrait of a fractured relationship and an examination of theocracy, domestic rule and the politics of sex and class – and it reveals a terrible, pervasive sadness that seems to well up through the asphalt and the brickwork. (…) http://www.guardian.co.uk/film/2011/jun/30/a-separation-review
Beyond is a 2010 Swedish drama film directed by Pernilla August, starring Noomi Rapace, Ola Rapace, Tehilla Blad, Outi Mäenpää and Ville Virtanen. The original Swedish title is Svinalängorna, which means “The swine rows” and refers to the housing project where parts of the story are set. The film is based on the novel with the same name by Susanna Alakoski. It was shown at the 67th Venice International Film Festival on 6 September 2010 and got the International Critic’s Week Award.
————
Det är tidig luciamorgon i en svensk kärnfamilj. Idyllen är total, småflickorna trippar i vrårna fullt utrustade med glitter och saffransbullar. Men det är lugnet före stormen, ska det visa sig. Ett telefonsamtal kastar brutalt tillbaka mamma Leena till en tid – man förstår det blixtsnabbt – som hon ägnat sitt vuxna liv åt att totalt förtränga.
Det är modern som ringer från dödsbädden på ett sjukhus i Ystad. Leena är ett enda stort nej, men maken driver på. Klart att barnen ska träffa den mormor de inte ens visste fanns. Det spelar ingen roll hur Leena protesterar, snart står hela familjen och stampar i tunga vinterkläder i den kalla sjukhusbelysningen.
Sådan är den nutida ramberättelsen till ”Svinalängorna”, en smart manuskonstruktion signerad långfilmsdebuterande Pernilla August och hennes sidekick Lolita Ray som lägger en extra, filmisk dimension till Susanna Alakoskis Augustprisade barndomsskildring om en flickas uppväxt i en finsk missbrukarfamilj i sjuttiotalets Ystad.
Det där då:et som Noomi Rapaces fiolsträngs-spända Leena så förgäves försöker undvika tar sakta men säkert form. Flickan Leena, i Tehilla Blads gripande, klarsynta lilla gestalt, är ett maskrosbarn som tappert försöker skydda sig själv och sin lille stumme bror medan föräldrarna allt oftare super sig tillbaka till apstadiet.
Det är en grym berättelse om svek, våld, skit, blod och spyor som tar plats på duken, i synnerhet som det trots allt hela tiden finns glimtar av normalitet och hopp i lilla Leenas tillvaro. Den inledande flytten till den nybyggda miljonprogramsförorten Fridhem, de sju kommunala huslimporna utanför lilla Ystad som i folkmun döptes om till Svinalängorna, är en sådan. Äntligen ska det finska invandrarparet, de ärrade krigsbarnen, få göra sitt efterlängtade break från fattigdomen och få till den där fräscha nystarten i sitt nya hemland.
Bland mycket annat är ju framför allt den litterära förlagan en berättelse om lillebror Finland och storebror Sverige. En berättelse om drömmen om moderniteten och urbaniseringens arkitektoniska triumf över allt som var lusigt, råttbitet, smutsigt, trångt och luktade utedass i den gamla världen.
Arkitekten och skribenten Dan Hallemar skriver bra om det här i senaste numret av filmtidskriften FLM (finns på nätet). Han talar om det ”förflutnas material” och hur arbetarklassen inte längre hade något att ”skylla på” när den fick sina moderna kök, lättstädade linoleumgolv, vardagsrum med parkett, balkonger och fräscha badrum. Material som skulle skapa lika villkor för alla. Men också om hur folkhemsdrömmen var delad från början, mellan dem som klarade av att leva upp till idealet om den skötsamma, framåtsträvande människan – och de som ändå hamnade utanför. Som Leenas familj.
Just den där materialkänslan som Hallemar talar om är lysande gestaltad i den väl scenograferade ”Svinalängorna” och det gäller allt från möbler, inredning och kläder till den dova, lite grova färgtonen i bilderna. När man trodde att det inte fanns något nytt sätt att betrakta sjuttiotalet på slår Pernilla August till med en skildring som kryper in under skinnet utan att begagna sig av billiga nostalgitrippar eller prylfetischism och som med ett effektivt berättande litar till tittarens egen fantasi.
En liten men talande detalj är hur Leenas mamma under en tillfällig nykterhet skaffar en illasittande gammal gympadräkt på loppis till dottern som hon ska använda när hon simtränar. Den duger, tycker hon. Alla andra har riktiga baddräkter i nylon och Leena för stå där med skammen.
Den skickligt tidstypiska och vardagsrealistiska iscensättningen står i fin samklang med det välregisserade och sammanhållna skådespeleriet. Det gäller nutidsscenerna mellan Noomi Rapaces vuxna Leena och hennes make spelad av Ola Rapace där hennes knutna, ordlösa ångest får relief av hans värmande optimism. Och det gäller inte minst lilla Leena, spelad av Tehilla Blad, vars allvarliga och tärda lilla ansikte säger allt om förflutna och kommande katastrofer. Även föräldrarna, Outi Mäenpää och Ville Virtanen, är lysande som oberäkneliga – någon gång charmant levnadsglada – slavar under spriten. Sällan har barns utsatthet för vuxnas missbruk gjort så ont på film.
Det finns en försoningstanke i filmen, vilket kanske kan vara skönt att veta. Men den är heller knappast lättköpt. När modern ligger och dör försöker hon få med sig den vuxna dottern i en illusion om sin stora kärlek till den döda pappan och ”att de ändå hade haft roligt med alla sina fester”. ”Nej”, säger Leena bara. Det var aldrig roligt, barnen fick betala priset och mamman slutar dessutom aldrig svika. Det är så hemskt. Men Leena har i alla fall lyckats försona sig med sin eländiga barndom, vilket är stort och dessutom så fint gestaltat i scenen där hon och hennes yngre jag – att Rapace och Blad plötsligt är så lika är väldigt rörande – ler mot varandra stående sida vid sida på bassängkanten.
This tale of two weddings and a funeral – a kind of 17th-century kitchen sink drama – is transposed to 1919, just after women got the vote. It is a study of two women who only meet in the drama’s dying moments, but whose lives are entwined. Anne and Susan are sisters under the skin in more ways than one.
There is a constantly mirrored imagery in Mitchell’s exquisitely textured production. The women become isolated, lonely sleepwalkers in their separate dwellings, cut off from the domestic bustle of the servants, emotionally detached from the men in their lives. Anne’s husband punishes her for adultery by banishing her from the family home and cutting off all contact with their children; Susan’s brother Charles, when he discovers himself indebted to an enemy, attempts to pimp his sister out. They are like partially visible ghosts, stranded between two worlds. No wonder Anne attempts to starve herself into disappearance.
Antanana's Blog 